Ödmjuk inför livet

Jag har gjort mycket dumt som tonåring och kunde kanske slutat hursomhelst. Jag tog mig ur det iallafall, hade en ordentlig familj och bra förutsättningar. Och såklart lite egen vilja.

Fick precis reda på att en i gänget från förr dött. Han åkte på en stulen mc och krockade. Fler ur gänget har diverse problem, det är knark, soc, arbetslöshet, en ilska mot systemet i stort.

Idag går tankarna till hans familj och jag känner mig extra ödmjuk inför livet. Vad lycklig jag är. Och tacksam för allt jag har.

Jag har inte knarkat idag. Eller vaknat med ångest över livet och en känsla av hjälplöshet och ilska.

Jag har varit ute med min hund, tränat med min sambo och åkt till Trosa och myst. Snart ska jag umgås med fina vänner. Ibland måste man bara stanna upp och värdesätta.