Det var "Fran" som skulle göras
21-15-9
av thrusters och pullups (dvs 21 av varje, sen 15 av varje, sist 9 av varje)
Det görs på kortast möjliga tid.
Här började jag tvivla. Ibland tycker jag det är jobbigt att ribban ligger så högt men jag brukar ändå kunna tänka att jag gör mitt bästa och det duger. Idag var jag som en liten flicka. Plötsligt var allt läskigt, till och med så att tårarna brände bakom ögonlocken. Jag ville inte misslyckas och det kändes bara omöjligt.
Mads, instruktören, peppade på och sa ngt så sjukt smart.
Jag hoppas ni förstår, ritade av hans bild. Du står vid starten, ska såklart till målet. Längs vägen finns en massa dörrar med ursäkter som du kan välja att gå ut genom.
Knepet är att snabbt som attan bara stänga alla dörrar, en efter en och fokusera på uppgiften. Det låter så simpelt men för mig blev det en ögonöppnare. Sen sade han att vi innan passet skulle bestämma oss för hur många andetag vi skulle pausa när vi inte orkade köra repsen utan avbrott. Det antal man bestämde sig för var man tvungen att hålla. Varken mer eller mindre.
Sen kom Mads fram, snackade med mig om vikter och att det viktigaste inte var att jag skulle göra precis det antalet utan att passet blev stimulerande för mig.
Och jävlar i min lilla låda vad jag till sist körde! Fick bra pepp igenom och det bara gick!
Jag hade lätt, lätt vikt på thrustersen men det spelar ingen roll för det var sjukt jobbigt och jag gjorde det!
Nu gäller det att fortsätta stänga dörrar innan de kommer för nära att man kan traska ut.
Jag älskar verkligen crossfit nordic. Den gemenskapen som finns där, alla instruktörer, peppet man får.
Jag kommer aldrig glömma min första Fran. 7.10 minuters hatkärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar