Tacksam

Jag har just haft den sjukaste upplevelsen i mitt liv. Jag och syrrorna plus systerdöttrarna åker bil i ösregn på vägen hem från Norrtälje.

Jag och Anna diskuterar ösregnet och hon saktar ner för att det är galet regn. Vi åker en bit till, plötsligt kommer en bil och ska köra om oss. Han får vattenplaning. I höjd med oss är bilen helt i luften med underredet mot oss. Den kastas över mitträcket, de två mötande filerna för att slutligen landa åt rätt håll i vägrenen på andra sidan.

Min första tanke är "actionfilm" med ett skratt. Sen förstår jag. Anna stannar bilen, Amanda ringer 112 och jag springer ut. Jag korsar båda färdriktningarna. Hoppas att jag sett mig om innan men det minns jag inte.

En bit ifrån den voltade bilen slår det mig. Vad gör jag nu? Sprängs bilen? Hur kommer det se ut ifall personerna i bilen är döda, vilken syn kommer möta mig?

Jag bestämmer mig för att springa fram, kan de röra sig ska de iallafall ut. Då kliver föraren ut. Han är chockad men oskadd. Jag springer fram till passagerardörren och hjälper hans bror ut. En arm ömmar, han skakar som ett asplöv men är okej. Spöregnet slår ner och jag ger honom min jacka. Det är så absurt.

En till bil stannar, han kommer från rätt håll så vi kan ta skydd under hans backlucka. Anna kommer, vi tröstar killarna, pratar i tfn med deras pappa och väntar till ambulans och polis kommer.

Efter en stund är allt klart och vi springer tillbaka till vår egen bil.

Jag vågar inte tänka på allt som kunde hänt. Vi hade tre barn i bilen och de voltade cm ifrån vår bil. Tänk om de flugit åt vårt håll?

Det är aldrig värt att stressa i trafiken. På ett sätt är jag glad att jag var med om det för jag har aldrig varit så glad och tacksam för mitt liv som nu. Så innerligt lycklig att ingen skadades allvarligt.

Jag är så glad över allt jag har. Vänner, familj. Det är vad som betyder något i livet.